Om tro och samhällsengagemang

2019-08-02 av goer00 1 kommentar

Ikon i Visby domkyrka målad av Mats Hermansson, domprost.

Jag vet inte varför den här texten har varit svår för mig att skriva. Det kan bero på att det jag vill diskutera berör mig djupt. Det hugger tag i mitt inre och ställer frågor som ofta resulterar i schablonaktiga utrop som att religion är humbug eller ord som indoktrinering. Det leder knappast till en fördjupning av diskussionen och det fördunklar den. Det är lika bra att jag bekänner på en gång att jag är religiös. Troende kristen! Jag ska lugna dig på en gång. Syftet är inte att evangelisera eller på annat sätt pådyvla dig en tro. Jag vill däremot lyfta fram att vara troende i någon mening är något av det normala i vår värld. Summerar vi anhängare till enbart de 4 största religionerna i världen så når vi ungefär 5 av 7 miljarder människor. Det inkluderar kristna, muslimer, hinduer och buddister. Därutöver finns ett stort antal personer med annan religiös hemvist. Den som då kallar religion för humbug eller indoktrinering eller på annat raljant sätt avfärdar religion distanserar sig från en betydande del av sina medmänniskor. Hen distanserar sig från en mycket stor del av historia, musik, konst och litteratur. Ja av mänsklig erfarenhet och samvaro.

Under Almedalsveckan 2019 deltog jag på ett morgonseminarium i Santa Maria kyrka. Det var en diskussion mellan socialminister Lena Hallengren och biskop Johan Tyrberg om existentiell hälsa. Existentiell hälsa är ett begrepp definierat av WHO och är en viktig fråga i sig. I dialogen om människans andliga behov så säger socialministern att vi inte är vana att prata om de här frågorna. Hon är inte ensam. I det offentliga samtalet så gömmer vi oss bakom en chimär av att vårt samhälle skulle vara sekulärt i meningen icke-religiöst. Det är det inte! Vi lever i ett samhälle där religion är minst sagt levande. Det kan handla om frikyrkor, Svenska Kyrkan, katolska kyrkan och många riktigt gamla kyrkliga rörelser från Mellanöstern. En sådan kyrka är den kaldėiska kyrkan med sin ursprungliga hemvist i Irak och sin historia från biblisk tid. Till detta kan vi prata om sunniter, shiiter, sufier och andra grenar av Islam. Utöver kristen och muslimsk tro finns självklart andra religioner representerade i Sverige. Vi kan konstatera att den judiska gruppen räknas som en nationell minoritet.

Om nu någon har trott att Gud har försvunnit ut ur det svenska samhället så kan jag konstatera att hen har återkommit med besked om än i annan skepnad än i 50-talets Sverige. Ett samhälle som var präglat av en dominerande statskyrka och därtill några frikyrkosamfund. Det ska ställas mot den mångfald som finns i dagens Sverige. Vi behöver därför hitta ett förhållningssätt till en mångfald av religiösa uttrycksformer.

Det första vi kan göra är att konstatera att vi inte lever i ett sekulärt samhälle. Vi lever i ett mångreligiöst och multikulturellt samhälle. Det bästa som det offentliga kan göra är att bejaka det faktumet. Ett bejakande av detta innebär inte att det allmänna på något sätt ska ta ställning i religiösa frågor annat än att upprätthålla religionsfrihet.

Det religiösa Sverige utgör en viktig del av det svenska civilsamhället. Det blir extremt tydligt när samhällets resurser måste mobiliseras för att hjälpa till i en pågående kris. Stöd och hjälp erbjuds både till ande, kropp och själ. Det kan handla om att bistå vid en tragedi som vid flygolyckan i Umeå eller vid flyktingkrisen 2015 och därefter. Sverige som nation gör gott i att bejaka och ta till vara den resurs som finns inom civilsamhället genom det religiösa Sverige. Helt enkelt bör stat och kommun se dessa organisationer som viktiga samarbetspartners i en mängd frågor. Inte utifrån det specifika i respektive trossystem utan snarare för den resurs som de bevisligen är.

I ett multikulturellt och mångreligiöst samhälle kommer det ständigt pågå en förhandling om vad som är ok och vad som inte är ok. Vilken klädsel som är okej. Om man får ringa i kyrkklockor och när och hur och om man får ha böneutrop. Vi ser dessa diskussioner runtomkring oss och då går det inte att skapa allmängiltiga regler. Min övertygelse är att vi kommer fram till lösningar om vi pragmatisk löser fråga efter fråga utifrån dess faktiska omständigheter och de praktiska möjligheter som gäller för respektive situation och frågeställning. Det gäller mötet oss människor emellan och mötet mellan stat och kommuner. Med andra ord bör en kommun i största möjliga mån ha en positiv praktisk hållning till föreningar och ge de möjlighet att leva ut sin verksamhet och för religiösa föreningar leva ut sin tro.

Visst finns det ondskans avarter med religiösa förtecken. Vi ser det genom IS och al-Qaida och hur de försöker påtvinga andra sin livsstil och religiösa hållning med extremt våld. Vi ser det i extrema attacker som mot moskén i Christchurch. Vi ser det varstans där konservativa rörelser av olika sort försöker begränsa kvinnors rätt att leva fria och fulla liv. Den mörka sidan av mänskligheten är ingenting att dölja. Den finns där både i religiösa former och icke-religiösa former. Det förändrar dock inte det faktum att grundantagandet vad gäller mänskliga gemenskaper är att de är av godo. Det gäller självklart också religiösa sådana. Det kan dessutom noteras att i många fall så är en gemenskap ett skydd mot radikalisering. Det är vad en psykiatriker hos CIA kommer fram till efter att ha intervjuat hundratals dömda terrorister. Problemet med islamistiska terrorister är inte Islam, utan okunnighet om Islam och muslimsk utbildning skulle möjligen fått dem på andra tankar. (”To paraphrase forensic psychiatrist and former CIA officer Marc Sageman, no wishy-washy liberal: The problem with Islamic terrorists is not Islam, but ignorance of Islam, and a Muslim education might well have deterred them.”)

Inledningsvis så konstaterade jag att texten hade varit svår att skriva. Det är till stor del beroende av den diskussion som alltmer förs i samhället. En diskussion som försöker isolera religion i ett hörn av samhället och positionera det som något som är passé. En diskussion som syftar till att angripa islam, kristendom, judendom eller religion som fenomen. Och visst ska det få finnas en diskussion kring religion och religioners innehåll – allt annat vore fel. Det är klargörande och skulle kunna leda till större förståelse. Det är dock inte en sådan diskussion som förs. Det handlar snarare om att markera, begränsa, positionera och peka ut grupper. Det riskerar att leda till låsningar och spänningar i samhället. Jag tror att vi är på fel väg. Vi måste våga leva fullt ut tillsammans oberoende av hudfärg, sexuell läggning eller tro. Vi måste ge varandra utrymme. Om vi vågar bejaka varandra så får vi alla ett rikare liv. Vi lever i ett multikulturellt och mångreligiöst samhälle. Det är ett faktum – gilla läget!

Eller vad tycker du?